MZUNGU!

Nu tycker jag att jag varit i denna nya miljö tillräckligt länge för att kunna ge en rättvis bild av hur det är att vara vit i ett samhälle där min hudfärg inte har så många representanter. Det finns väl en del fördelar, men jag skulle nog säga att nackdelarna tyvärr väger tyngre.

Som vit uppfattas du av någon underlig orsak som en "högre stående" människa. En person med makt och massor med pengar ("pengalogiken" har jag redan rett ut så det blir inte någon upprepning på den punkten). Hierarkin baserad på hudfärg är följande nerifrån upp: afrikansk kvinna, afrikansk man, vit kvinna, vit man. Sen har ju utbildningen så klart även stor betydelse, men i detta land har i alla fall jag fått uppfattningen att man först ser till hudfärgen och först i andra hand andra faktorer när man bedömer "hur viktig någon är".

Som vit möts du av en väldig respekt när du besöker olika ställen. Som exempel kan jag nämna att jag flera gånger blivit titulerad Madam vid besök på olika skolor. Och detta inte endast av elever, utan även av lärare! Jag kan väl nog inte riktigt säga att jag känt mig bekväm med den titeln (mest väldigt gammal :D ). Jag är mycket medveten om att det är en stor ära att bli tilltalad på det sättet, men kom igen, jag är ju i vissa fall minst 15-20 år yngre än de som titulerar mig så! Det känns helt enkelt bara så fel :)

Det är väldigt noga med att vi skall ha det bra och vara nöjda. Att det sen kan gå ut över andra är inte så stor skillnad. Exempel: vi var på synod i Rabware idag och blev bjudna på lunch. Det enda kött som fanns på bordet var ett litet fat med kyckling. Det var självbetjäning, men när en kvinna som verkade ha ansvaret för maten märkte att köttet snabbt försvann, och att jag och Rut var lite tröga på att ta åt oss av just det, så öste hon helt enkelt upp kött åt oss båda på varsitt fat och först efter det på andra fat som sträcktes fram (detta trots att jag och Rut var fullt upptagna med att äta annat som var framställt). Kanske inte så mycket att fundera över, möjligtvis är det bara jag som överanalyserar, men jag tyckte det var lite besvärande att se att vissa blev utan kött. Man kan ju faktiskt dela allt lite mera jämnlikt. Jag behöver inte ha 2-3 stora köttbitar på min tallrik när det inte finns tillräckligt för att alla skall få en andel av det som finns...

Okej, nu tror jag inte att särbehandlingen endast beror på hudfärgen. Vi är ju oftast besökare då vi rör oss på olika ställen. Och som besökare tas man mycket väl hand om oberoende av utseende. Besökare är i allmänhet mycket uppskattade! Och de kenyaner som får liknande särbehandling som vi då vi kommer i grupp verkar ta det som en självklarhet. Jag har flera gånger tyst reagerat på hur man roffar åt sig när man kommer åt. Men det är kanske en kulturskillnad. Det är bara det att det som de verkar uppleva som en självklarhet inte alls är så självklart för mig...

Det som (oftast) är roligt är att alla vill hälsa och spendera en stund med att diskutera med dig. Det gör att man får träffa massor med människor i olika ålder. Dock har jag fått erfara att det att man spenderar mera tid med någon viss person kan ge upphov till avundsjuka och misstänksamhet lokalbefolkningen emellan. Jag har blivit god vän med både Kevin och Onasis och spenderar en del av min fritid här på Atemo i deras sällskap. Detta eftersom jag trivs i deras sällskap och de egentligen är de enda av de unga på stationen som verkligen aktivt tagit kontakt med mig. För mig är det (pga. min hudfärg) inte så lätt att ta första steget till att närma mig ungdomarna här. Många blir blyga och lite vaksamma då jag närmar mig. Men det har inte hindrat mig för att försöka och det med ofta rätt gott resultat :) Det att jag ofta ses i sällskap av Kevin & Onasis har dock fått deras kompisar att ställa frågor. Inte till mig, men till dem och efter lite efterforskningar lyckades jag få ur dem vad som händer då jag inte är i närheten. Som exempel: förra lördagen då vi var på rundtur i Atemotrakterna märkte jag redan då vi gick ut genom grinden att deras kompisar var nyfikna på vart vi skulle. Sen när vi kom tillbaka och alla gått till sitt hade de fått stå ut med frågor som "vart tog ni henne?", "vad gjorde ni?", "vad gav hon er?" "hur mycket pengar fick ni?" etc. Tack och lov tog pojkarna det med ro och verkar inte bry sig så mycket, men jag tycker det är så synd att det skall finnas sådana tankar och övertygelser (för såfort en vit är lite mera med någon så är det helt självklart att denna person får en massa gåvor etc.) bland lokalbefolkningen.

Skildring av en av de trevligare sakerna med att vara vit: skaka hand och säga några ord till några mycket förtjusta barn :)

Ovanstående stycken kan väl nog kanske räknas som "fördel" med att vara vit i afrikanskt samhälle, även trots att jag upplever det som väldigt konstigt. Men som vit uppmärksammas du även på sätt som kan vara nog så irriterande. Jag syftar nu på de eviga Mzungu!-ropen (=vit människa, swahili) man får utstå dag ut och dag in. Det är ingen skillnad ifall du rör dig i stad eller på landsbygden, i trakter där vita rör sig ofta eller trakter där synen kanske är lite ovanligare, det är samma visa överallt. Kanske dock med en viss intesitetsskillnad...

Mest är det när barnen får syn på en som man snabbt blir ett uppmärksamhetsobjekt. Det nu mycket välkända utropet följs ofta tätt av ett "Hau do yo do?". Svarar man då "Fine, thank you. How do you do?" får man oftast inget vettigt svar utan bara en massa fnitter och är de flera stycken, ett upphetsat tjatter sinsemellan. I början tyckte jag väl det var smått underhållande, men nu muttrar jag nog mest över det hela. När det gäller den äldre generationen får man även där ofta långa blickar efter sig och diskussionen går het dem sinsemellan, men oftast är de tillräckligt mogna för att inte stå och hoppa upp och ner vid vägkanten. Oftast säger jag. Det finns undantag! Och då brukar jag för det mesta få nog och bli irriterad. Jag menar vuxna män och kvinnor! Det är väl ännu förståeligt att barn tycker det är spännande att se konstiga typer, men när samma procedur upprepas med fullvuxna tycker jag det bara blir löjligt.

Nu är det väl knappast så att man menar så mycket med sina utrop. Oftast är det väl bara ett sätt att kalla på uppmärksamhet och få någon slags respons från den utsatte personen (ett väldigt konstigt sätt att inleda ett samtal på!). Men för att sätta lite perspektiv på saken. Skulle en vit person ropa något liknande efter en färgad person i ett västerländskt land kan jag lova att det skulle uppfattas som mycket kränkande och troligtvis skulle även klassas som rasism. Nu säger jag inte att jag upplever det jag som vit får stå ut med här i Kenya som direkt rasism, men ibland (läs: alltmera ofta) skulle jag önska att jag var lite mindre uppseendeväckande.


Detta inlägg har formats i mitt huvud ända sedan jag först satte min fot i detta land. Egentligen är det inte så allvarligt som det låter, men det är något jag reflekterat mycket kring. Samtidigt som jag försökt att inte bry mig allt för mycket, är det svårt att inte analysera fenomenet både i teorin och på ett mera känslomässigt plan. Jag både hunnit förundras över, skratta åt, irritera mig på och blivit arg pga. sättet jag som vit blivit bemött på. Men detta är en del av Kenya och kulturen. Det finns inte så mycket man kan göra åt saken... Genom att ladda upp med ett stort leende och en hink med humor så överlever man det mesta :)