Det här med vägarna...

Det finns vägar, och så finns det vägar. Och dessa är verkligen som natt och dag! Gemensamt för de flesta vägar vi rör oss på är att de är skumpiga. Så fort man rör dig på annan väg än huvudlederna är det bara att gilla läget :)

De första dagarna var skumpandet med bilen lite jobbigt. Det kändes lite som att sitta i en mixer :) Man blev ordentligt omtumlad. Inte kan jag väl säga att det är behagligt nu heller, men på något sätt känns bekvämare... Antingen har vant mig eller så har jag omedvetet utvecklat någon strategi för att hållas bättre på plats :D

Huvudvägarna är asfalterade, men de är inte direkt jämna för det. Allt som oftast får man köra i vägkanten eller kryssa över på mötande trafiks sida för att undvika de stora groparna. Förutom håligheterna, finns det även en hel del med flit byggda hinder; farthinder. Då talar vi inte om de relativt mjuka gupporna som man hittar i tätbebyggda områden i Finland, utan höga och smala upphöjningar man verkligen måste krypa över för att inte skada bilden underrede. Här har de finska "farthindersmakarna" något att lära av de kenyanska. Dessa är otroligt effektiva!

När man sedan viker av från de asfalterade huvudlederna befinner man sig på de typiska röda jordvägarna. Det är på de här man mest blir kringkastad i bilen. Dessa vägar kan bli riktigt dåliga då det regnat. Då finns det inte så mycket väg kvar mera, bara en röd sörj. Då är det bara att köra på och hoppas att man inte fastnar.

Trots mina beskrivningar ovan har jag i alla fall inte hittills upplevt något som helst problem med att att ta sig fram. Missionärerna har bra bilar och Rut är en mycket skicklig chaufför. Hon styr bilen med van hand på ställen jag inte ens skulle drömma om att ens försöka mig på :)